Kulturism i egen synvinkel

Det är sjukt hur många olika kulturer det finns idag, hur ungdomar påverkas av dessa så mycket att de blandar ihop allt till en enda liten röra för att för en gångs skull verka speciella.
Det är synd att folk inte kan vara sig själva, utan måste kämpa för att folk ska kunna uppskatta dem i en högre nivå.
Vi kan ta religionen rastafari som ett exempel, det verkar vara en trend att bli en del av den nuförtiden.
Människor går runt och snackar om Babylon med bara en enda anledning, och det är bara för att blotta sig som en rebell i samhället.
Jag håller med om att en del i det vi lever i idag är Babylon, men jag tar det inte bokstavligt. Eftersom att den andra delen enligt mig är Zion, iallafall inom min existens.

Jag är inte en del av Rastafari, jag är rakt av kristen och försöker till en större del följa reglerna som innehåller i religionens innebörd.
Men jag kan ändå inte släppa den tanken, varför folk skulle kunna spilla sitt egna blod bara för att verka speciell, hur lågt kan människor egentligen gå?
Det tär inom mig, just den specifika tanken. Det finns nog ingen direkt förklaring eller något "botemedel" som kan ge svar på alla frågor.

Jag är stolt över den jag är och kommer alltid att vara det. När folk har någonting att kommentera om som har med mig som person att göra så har jag en grov tendens till att skratta åt deras såkallade åsikter, men det är så jag fungerar.
Det är ingen idé att lyssna på negativa konfrontationer, för det har ingen konstruktiv innebörd enligt mig.
Jag har alltid varit den som tar personer för deras insida, ibland kan folk tro att jag är dum i huvudet som gör det eftersom att utseendet tilldelar en stor roll nuförtiden.
Fattar inte riktigt varför, att till och med dina kompisar måste se bra ut för annars kan du inte vistas med dessa människor publikt.

Det jag skriver nu kommer knappast påverka en utseendefixerad person positivt, men det har ändå en mening i det jag skriver.
Folk tror att man kan lära upp människor genom att skriva om ämnet, men tro mig det kommer aldrig funka, det borde du som människa veta.
Men undrar varför man skriver då, finns det kanske en liten gnutta hopp som gömmer sig inom dig ändå?
Där är nog också en fråga som man aldrig kommer få svar på, men det skulle vara intressant att veta i vilket fall.

Ytlighet finns vart du än vrider och vänder dig, det går inte att undvika det.
Det är många som vill fly ifrån det, men det finns inga gömställen i ett tomt rum. - Faber Yuhani, 22-03-2008

En konflikt i långsikt

När man förmedlar det man tycker till alla läsare där ute så spelar det egentligen ingen större roll vad man förmedlar i allmänhet, utan innebörden i det hela.
Vissa ämnen kan missförstås ganska lätt, vilket kan ha oanade konsekvenser i längden.
Att till exempel konfrontera människor om diverse saker är nog ett av det värsta man kan göra, men det är ändå det roligaste man kan göra.

Jag tycker inte att det är fel att konfrontera om det man tycker och tänker om.
Men det jag däremot aldrig har förstått är varför folk är så konflikträdda, varför är det så svårt att få ut sina åsikter?

Människor är ganska kassa på det om jag ska vara ärlig, eftersom att det enda vi bryr oss om är vad människor ser i oss som personer.
Men ingen tänker på detta, alla tänker så om alla. Så varför ens bry sig om vad folk tycker och tänker om dig?
Exakt varenda person är på något sätt oroliga över vad dessa människor säger om dig bakom din rygg, exakt varenda individ tänker "Jag hoppas inte att han/hon föraktar mig som person".

Det finns för mycket rädsla som råder i vårat samhälle om den personen som går eller sitter vid din sida.
Klart man tänker på hur en annan människa maskineras, hur fungerar personens tankar?
Allting har blivit så enformigt, vi tänker i en så grundlig basis om åsiker.
Egentligen kan man inte klandra någon, det är andra personer man livnär sig på eller hur?
Damn, vilken ironi.
En tankebanas konstitution är att man ska ha vissa gränser till sitt tänkande, enligt ytligt folk som knappast har någon som helst erfarenhet av dagens samhälle.

Man tappar sin respekt för sina medmänniskor, som pratar om dig bakom din rygg, det otroliga är att man kan tappa den respekten på mindre än 1 sekund, bästa vän eller inte.
Det största problemet enligt mig är att det förgångna spelar för stor roll i detta spelet vi kallar tillvaron.
Om man har gjort ett misstag så kommer det sitta fast i människors huvuden så länge du finns i deras närhet, att du har förändrats som människa har ingenting med saken att göra.
Det är en ganska ofantligt tankeställare, det här med människor..

"Mitt stora problem är att mina problem är så små att det knappt räknas som problem, men det gör lika ont för det."

Svårt bunden till lågbudget

"Låt mig leva på avbetalningar och köpa min nya kyl & frys,
bränna mina liter milen tills alla får syrebrist"

Allt materiellt som vi har omkring oss har verkligen tagit över en människas liv.
Varför är vi så otroligt beroende av allt högteknologiskt som knappt gör till någon nytta?
Jag sitter här vid min dator och undrar vad fan jag får ut av allt det här.
Många kanske ser min åsikt om detta som någonting dubbelmoraliskt, men liksom för första gången i mitt liv har jag verkligen blivit less på allt detta som jag kallar "Cancerframkallande strålnings underhållning".

Alla ni som sitter vid datorn, kollar på TV 24 timmar om dygnet & använder en rakapparat för att ta bort era knappt synliga små pubisfjun, säg mig vad har ni någonsin fått ut av det här som är positivt?
Allmänbildad godtas inte för genomstekta hjärnor är inget undantag gott folk.
Usch, i 12 år har jag bara suttit utan att ha åstadkommit någonting, verkligen ingenting.
Vill verkligen veta hur folk levde förr i tiden. Det har till och med gått så långt att jag tänker; "Hur klarade alla sig egentligen?"

Allting som vi konsumerar är så otroligt onödigt att vi har intalat oss själva att det är nödvändigt.
Folk köper en ny mobil per månad, låter ganska ologiskt men tro mig, det händer.
Vi till och med jobbar extra för att kunna köpa den där nya tv:n som alla pratar om, som egentligen rent ut sagt bara är skit.
Och alla nya "kvalitets" varor vi köper går bara sönder efter ett par månader, eller kanske till och med dagar. Men det är ju skitsam, vi kan ju köpa nytt eller hur?
Crack, undrar hur industrin kunde hjärntvätta oss så grovt mycket, hur gick dom till väga?
Många frågor som väcks i detta ämne, men inte ens en tredjedel kan besvaras, synd.

Men men, finns väl inte så mycket annat att göra än att lyssna på vad den trevliga tjejen med urringade stora bröst på TV-Shop säger och köpa den där elektroniska lill-finger massagemaskinen! UNDERBART!

A Dogs Day Afternoon

"Jag är Guds värsta barn men han förlåter ändå"

Jag har alltid undrat över varför en människa måste må dåligt för att lära sig, liksom man ser ingen direkt anledning till att gå igenom livet som en negativ person men ändå gör man det.
Kanske många som håller med mig, men många förnekar sig själva och säger att de mår dåligt när det i själva verket är glada, varför?
Jag skulle inte orka med att leva hela mitt liv med "Shakespeare Syndromet". Kanske många som håller med mig där också, haha.

Det är också ganska otroligt hur en människa kan påverka en annan, som när någon mår dåligt så börjar den andra också må dåligt. Det är som kronisk telepati i ett fientligt kretslopp.
Jag tänker mycket på vad som händer i min skalle som bara verkar vara ett kranie utan innehåll ibland, men någonting är det som influerar mig till att gräva djupare in i min vishetslära.

Alla har någon gång under sin livstid varit med om depressioner av olika slag, men varför finns det?
Har aldrig riktigt förstått det. Klart att man lär sig, men det är ett så överskattat & odrägligt sätt att lära sig på.
Man vet aldrig vad som händer under tiden man lever sitt liv.
Allt kommer som en överraskning, och allt som händer har sin egna mening i det hela.
Jag ser det mer som en mening utan bokstäver, tomt.
Jag kan vara arg och ilsken på mycket saker, men ändå krävs det ganska mycket för att jag ska kunna bli det. Därför har jag lärt mig att skriva ut allt, för jag pallar inte vara sur över saker som kanske inte är så stora med livet som jämförelse.
Så min slutsats inom detta ämnet är:

Mina klagomål förvarar jag till lite mer regniga dagar.

"Hur kan man vara så oerhört fylld av tankar när man är så oändligt tom?" / Faber Yuhani