Vandrar på vägen, hör fotsteg bakom min axel
ökar farten i takten som knappt är lagom i natten
bara jag och min tanke, jag ser dansande skuggor
jag hör ljudet från droppar som fylls med bankande trummor
stegen blir tyngre, mitt hjärta kallnar & sjunker
ögon bevakar jag innesluts av fallande dunder
så jag samlade lugnet, är tyst & står där väldigt still
men jag flåsar av rädsla för skepnaden är tättintill
och den närmar mig varsamt, med stegens tag i samma takt
de kalla ögonen stirrar & allt blir tyst, den andas knappt
jag jagas till slutet av bergsidan, själen drogs till kanten
faller mot en avgrund och vaknar upp med blod i handen
lördag 28 juni 2008
Kvarglömd i en mardröm
torsdag 26 juni 2008
It's a love thing, you wouldn't understand
Många av er som läser detta har säkert märkt hur känslor kan påverka en person.
Alltså, hur man än vrider och vänder på situationen så kan man inte låta bli att förändras just bara för att en person stormade in i ditt liv och möblerade om allt så att du knappt hittar någonting i rummet som metaforiskt jämförs med ditt liv.
Jag undrar om det är en bra eller dålig sak. Men det är klart, alla har ju sina egna versioner om förhållanden, känslor & kärlek osv.
Och det är ju hur deras kärleksliv fungerar personligen, om till exempel "the love thang" inte har varit någon större success i ens liv så är man nog mest emot hela grejen. Och om det går bra för en annan person kärleksmässigt så försöker de uppmana folk att bli kära eller allmänt hitta någon som man kan leva med.
Men den ultimata frågan enligt mig är: Hur ska man komma ur den onda cirkeln, så att man har ork nog att kämpa för dessa känslor istället för att vara emot dem?
Kanske många som undrar samma sak som jag, vem vet.
Det finns mycket som stör mig inom just kärlek också, jag väljer att ta dubbelmoralen som exempel.
Det jag har varit med om än så länge är regler och gränser (en självklarhet) men det är själva "ta men ge inget tillbaka" grejen som stör mig.
Som när din partner sätter vissa regler som ska gälla dig, men vart är gränserna som ska gälla din partner?
Och när du försöker sätta dessa gränser som ska gälla din partner bryter detta känslomässiga kriget ut och ett slag efter ett mentalt övertag blir ett faktum.
Alla som har varit med om kärlek har minst en gång sagt: "Jag kommer aldrig förstå mig på detta."
Men ändå fortsätter vi leta efter det svaret som många av oss strävar efter, och det är vad kärlek egentligen är och vad det från grunden har för mening.
Det är ett val som man aldrig kommer förstå sig på men inte kan leva utan. För när jag pratar om kärlek så pratar jag inte bara relationsmässigt, utan kärlek från vänner & familj och liknande.
Men det är ändå detta som vi kallar "love" till en person som du har träffat under ditt fria liv som är det mest ofattbaraste som du kan tänka dig.
Jag tror att verkligen det värsta du kan tänka dig är när personen som du är kär i börjar tveka på din känslor för den personen. Hon/han blir rädd, undviker dig och försöker medvetet bli sur på dig så att den personen kan slippa prata med dig i ett par dagar.
Då är det en till sak som jag undrar över: Vad är kärlek utan ärlighet och respekt?
För det känns mer som att kärlek bara är en sak som man gör och inte känner längre, alltså att man blir kär för att man måste och för att dina kompisar är kära etc.
Det är synd att folk ser det mer som en tvångsbehandling än en känsla nuförtiden.
Jag menar, okej man grälar, bråkar och missförstår sin partner som kan leda till oanade konsekvenser. Men när personen du älskar inte ens försöker fixa till dessa problem som har uppstått, är det kärlek enligt er som läser detta?
Ta mig inte på fel sätt, jag har inte varit med om allt som jag skriver om nu. Men det finns ändå så mycket saker som jag spekulerar över.
Därför tänker jag skriva ner ett slutgiltigt exempel: Tänk dig att du sitter i ett klassrum, du sitter och läser i en matematik-bok. Helt plötsligt får du nog och skriker ut "Jag klarar inte av detta, jag kan ju ingenting!".
Men ändå har du samtidigt mod nog till att ge dig in på kärlek gång på gång, bara för att du ska kunna lösa den där gåtan som många har undrat över.
Det talet du ser framför dig SER lätt ut, men vad är det korrekta svaret egentligen?
Försök att lösa det talet samtidigt som du tänker på personen du anser vara "the one":
1+1 = ?
Alltså, hur man än vrider och vänder på situationen så kan man inte låta bli att förändras just bara för att en person stormade in i ditt liv och möblerade om allt så att du knappt hittar någonting i rummet som metaforiskt jämförs med ditt liv.
Jag undrar om det är en bra eller dålig sak. Men det är klart, alla har ju sina egna versioner om förhållanden, känslor & kärlek osv.
Och det är ju hur deras kärleksliv fungerar personligen, om till exempel "the love thang" inte har varit någon större success i ens liv så är man nog mest emot hela grejen. Och om det går bra för en annan person kärleksmässigt så försöker de uppmana folk att bli kära eller allmänt hitta någon som man kan leva med.
Men den ultimata frågan enligt mig är: Hur ska man komma ur den onda cirkeln, så att man har ork nog att kämpa för dessa känslor istället för att vara emot dem?
Kanske många som undrar samma sak som jag, vem vet.
Det finns mycket som stör mig inom just kärlek också, jag väljer att ta dubbelmoralen som exempel.
Det jag har varit med om än så länge är regler och gränser (en självklarhet) men det är själva "ta men ge inget tillbaka" grejen som stör mig.
Som när din partner sätter vissa regler som ska gälla dig, men vart är gränserna som ska gälla din partner?
Och när du försöker sätta dessa gränser som ska gälla din partner bryter detta känslomässiga kriget ut och ett slag efter ett mentalt övertag blir ett faktum.
Alla som har varit med om kärlek har minst en gång sagt: "Jag kommer aldrig förstå mig på detta."
Men ändå fortsätter vi leta efter det svaret som många av oss strävar efter, och det är vad kärlek egentligen är och vad det från grunden har för mening.
Det är ett val som man aldrig kommer förstå sig på men inte kan leva utan. För när jag pratar om kärlek så pratar jag inte bara relationsmässigt, utan kärlek från vänner & familj och liknande.
Men det är ändå detta som vi kallar "love" till en person som du har träffat under ditt fria liv som är det mest ofattbaraste som du kan tänka dig.
Jag tror att verkligen det värsta du kan tänka dig är när personen som du är kär i börjar tveka på din känslor för den personen. Hon/han blir rädd, undviker dig och försöker medvetet bli sur på dig så att den personen kan slippa prata med dig i ett par dagar.
Då är det en till sak som jag undrar över: Vad är kärlek utan ärlighet och respekt?
För det känns mer som att kärlek bara är en sak som man gör och inte känner längre, alltså att man blir kär för att man måste och för att dina kompisar är kära etc.
Det är synd att folk ser det mer som en tvångsbehandling än en känsla nuförtiden.
Jag menar, okej man grälar, bråkar och missförstår sin partner som kan leda till oanade konsekvenser. Men när personen du älskar inte ens försöker fixa till dessa problem som har uppstått, är det kärlek enligt er som läser detta?
Ta mig inte på fel sätt, jag har inte varit med om allt som jag skriver om nu. Men det finns ändå så mycket saker som jag spekulerar över.
Därför tänker jag skriva ner ett slutgiltigt exempel: Tänk dig att du sitter i ett klassrum, du sitter och läser i en matematik-bok. Helt plötsligt får du nog och skriker ut "Jag klarar inte av detta, jag kan ju ingenting!".
Men ändå har du samtidigt mod nog till att ge dig in på kärlek gång på gång, bara för att du ska kunna lösa den där gåtan som många har undrat över.
Det talet du ser framför dig SER lätt ut, men vad är det korrekta svaret egentligen?
Försök att lösa det talet samtidigt som du tänker på personen du anser vara "the one":
1+1 = ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
