Vaknar förfrusen på natten, kollar efter öppna fönster,
och spekulerar kring tanken om vad som kan förstöra sömnen.
Kylan förtär mig i rummet, allting verkar becksvart.
En närvaro tynger mitt hjärta jag är knappast ensam.
Jag ser hans leende, man märker av hans ignorans,
med livet bestulet så verkar han ändå vilosam.
Han är ett stilla väsen av tystnad som slutligen,
skriver ner nummer som bildar "1975".
Han är i tidig ålder, inte mer än åtta,
bär på en tomhet i blicken och hans ena ben är borta.
Han bevakar mig, för stunden är han fridfull,
men hans andetag kan nästan tömma mig på livslust.
Jag är paralyserad men även förlamad i blicken,
tvingar fram rösten och viskar, "Snälla, skada mig inte".
han vänder ryggen till, och börjar att tala med vinden,
Försvinner för natten men han kommer tillbaka med tiden.
fredag 28 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
sjuuuukt fin text! <3
Skicka en kommentar